Där jag fungerar allra bäst, jobbet!
Jag skrev ju i ett tidigare inlägg att ingen av er som inte känner mig djupet kan se mina diagnoser och det är väl egentligen inte helt sant.
Som många av er vet så jobbar jag ju själv med barn och ungdomar med olika funktionsnedsättningar.
För ett par år sedan kom jag till en familj där jag skulle få jobba med en pojke som hade ADHD. Det hade inte fungerat särskilt bra med tidigare personal pga många omständigheter. Pojken hade en extrem vilja och uppfattades som bråkig.
Den första dagen med pojken gav vi oss ut på en utflykt och på bussen ställde han massa frågor till mig. Många funderingar men också ett test på om jag var okej att hänga med eller inte. Efter första passet kände jag direkt att det här skulle bli en av mina favoritfamiljer och jag kunde verkligen inte förstå varför det vara svårt att jobba med de enligt mig superenkla barnet. Allt han sa och alla hans utbrott var ju fullkomligt logiska. Klart man blir arg när saker inte går som man vill eller om man blir avbruten när man är totalt fokuserad.
Så att ge sig in i en disskution eller påpeka att han i dom här lägena gjorde och sa saker som inte är okej enligt samhällets normer kändes som en väldigt dålig idé. Att däremot låta han få tid till att lugna ner sig och att sedan prata om händelsen i efterhand kändes som precis rätt sätt att gå tillväga. Under min tid i familjen hände inte särskilt många utbrott men jag minns ett specifikt tillfälle då hans lillebror "tjatade hål i huvudet" på honom om hjälp med ett spel. Jag såg hur frustrationen växte, tillslut rann tålamodsbägaren över och affekten var ett faktum. Frustrationen och känslorna som han visade var som att se en film från min egen barndom, efteråt hade vi ett långt samtal och det slutade med att han hjälpte sin lillebror med spelet och gick därifrån med ångesten bortblåst och med vetskapen om hur hjälpsam han hade varit.
I den stunden förbannade jag alla vuxna som under min uppväxt inte kunde hjälpa mig, som inte såg att all min ilska och frustration berodde på något mer än en rebellisk unge.
Jag hoppas att jag har och kan hjälpa fler barn och ungdomar i framtiden. För det går, det går att fungera helt normalt med rätt tillvägagångssätt och förestående människor runt omkring en.
Och alla dom här barnen som jag har haft lyckan att få träffa och arbeta med har lärt mig precis lika mycket. Jag är evigt tacksam för att jag har fått möjligheten att kliva in i deras vardag och bli deras "vän".
Så till varför det tidigare påstående inte stämde då. När jag berättade för mamman till pojken att jag hade blivit diagnosticerad så sa hon "hmm det menar du inte?! Kunde jag ALDRIG ha gissat när du skickar karln din att hämta spackel efter 22.00 på kvällen" ;)