myrbrallor.blogg.se

Mina Ahaupplevelser har ökat markant den sista tiden. Det senaste året har kretsat kring ADHD, många filmer har setts och många artiklar har läst. Att läsa en artikel om ADHD känns lite skrämmande. Som om någon har smugit på mig i hemlighet, observerat mitt liv och sedan skrivit om det. Min själ känns lite halvt våldtagen när någon sätter ord på mitt innersta men samtidigt är det oerhört befriande och skönt.

Jag kan känna att det är svårt att sätta ord på hur det är exakt för mig när min ADHD spökar men försöker göra mitt bästa här i bloggen. Dels av de orsaker jag nämnt tidigare men även för min egen skull då det ger mig en större möjlighet att arbeta med mig själv om jag kan sätta ord på vad som inte stämmer.
Så med hänvisning till det förra inlägget publicerar jag den här texten för att någon annan helt enkelt kan beskriva det mer ingående än jag.

"När du är gift och har en partner – en partner för livet, en partner i ett gemensamt föräldraskapet om ni har barn, en partner som du stöder känslomässigt och som stödjer dig på samma sätt. Om den ena av partners har ADHD/ADD så måste den andra partnern ibland överkompensera för sin partners sida, vilket kan leda till att förhållandet så småningom blir ostabilt och ohälsosamt. Varför händer detta och hur kan partnerskapet återställas?

Om du är den partnern som inte har ADHD/ADD så kan man uppfatta den andra som passiv när han eller hon är sen, slarvig, glömsk och inte gör som förväntas från honom/henne. Det kan uppfattas som att ADHD/ADD-partnern är omotiverad att ändra sitt beteende och ovillig att satsa på familjen eller till och med försöker irritera dig med flit. I själva verket så är ADHD/ADD personen nedsatt och kan inte prestera på den nivå som krävs. Det är inte ovanligt att du som inte har ADHD/ADD blir mer och mer bitter, arg, kritisk och anklagande. Du känner att du inte längre står ut med detta ”oansvariga” beteende och frustrationen blir allt svårare att kontrollera. Äktenskapet kan då få ordentligt med stryk.

Det kan bli tröttsamt för dig att behöva vara ”förälder”, inte bara till era gemensamma barn, utan även till din egen partner. Du kan känna att du egentligen inte har en partner och att du själv tar ansvar för hela familjen (inklusive din partner), du får inte stöd när du behöver det och du känner att det bara blir alldeles för mycket. Det är lätt att se hur du som inte har ADHD/ADD kan känna dig isolerad, avlägsen, bitter och väldigt frustrerad eftersom att du sällan får den respons du behöver från din ADHD/ADD partner.

Allt detta är sant men ändå inte. De personerna som har ADHD/ADD förstår helt enkelt inte vad problemet är. Varför är deras partner missnöjd och varför funkar det inte? De tar till och med skulden på sig även om de inte förstår vad de är skyldiga för. De känner skulden i hela kroppen fast de inte vet vad de har kunnat göra bättre eller annorlunda. De har inte förmågan att lära sig från tidigare ”misstag” och implementera den rätta lösning i nästa liknande situation.

De ”problematiska” beteendet hos ADHD/ADD partnern är egentligen en funktionsnedsättning och kan inte betraktas som brist på motivation eller illvilja. Med denna insikt och förståelse så kan du som inte har ADHD/ADD oftast vara mindre frustrerad och få mycket större insikter i din partners situation. Detta är det första steget till en bättre förståelse och samlevnad som behövs i en relation."

Att leva tillsammans och dela sin vardag med någon som har ADHD är nästan alltid en dans på rosor. Ett kliv på en tagg för att sedan trampa på de mjuka sammetsfina bladen. Akta dig för tar du ett litet snedsteg så är du tillbaka ute på taggarna och försöker frustrerat ta dig loss men hur du än försöker kommer du inte lyckas. Du måste låta rosen vissna, att taggarna ska mjukna och slutligen ruttna innan du tar dig därifrån.
Men ur den vissna rosen reser sig en ny och resan är igång igen. Allt du kan hoppas på är att denna ros har fler sammetsblad än taggar.

Kommer gå in djupare på hur det kan vara att leva ihop med någon som har en neuropsykologisk sjukdom men med det är inlägget vill jag bara ge en big ups till alla ni fina flick- och pojkvänner som står brevid era partners trots deras "brister".
Jag vet att det är allt annat än lätt och att det i många gånger känns lättare att lämna allt och gå därifrån. Tänk då på alla tokiga idéer vi hittar på och all den kärleken vi faktiskt ger dom dagar vi kan.
You rock!

Jag skrev ju i ett tidigare inlägg att ingen av er som inte känner mig djupet kan se mina diagnoser och det är väl egentligen inte helt sant.

Som många av er vet så jobbar jag ju själv med barn och ungdomar med olika funktionsnedsättningar.

För ett par år sedan kom jag till en familj där jag skulle få jobba med en pojke som hade ADHD. Det hade inte fungerat särskilt bra med tidigare personal pga många omständigheter. Pojken hade en extrem vilja och uppfattades som bråkig.

Den första dagen med pojken gav vi oss ut på en utflykt och på bussen ställde han massa frågor till mig. Många funderingar men också ett test på om jag var okej att hänga med eller inte. Efter första passet kände jag direkt att det här skulle bli en av mina favoritfamiljer och jag kunde verkligen inte förstå varför det vara svårt att jobba med de enligt mig superenkla barnet. Allt han sa och alla hans utbrott var ju fullkomligt logiska. Klart man blir arg när saker inte går som man vill eller om man blir avbruten när man är totalt fokuserad.

Så att ge sig in i en disskution eller påpeka att han i dom här lägena gjorde och sa saker som inte är okej enligt samhällets normer kändes som en väldigt dålig idé. Att däremot låta han få tid till att lugna ner sig och att sedan prata om händelsen i efterhand kändes som precis rätt sätt att gå tillväga. Under min tid i familjen hände inte särskilt många utbrott men jag minns ett specifikt tillfälle då hans lillebror "tjatade hål i huvudet" på honom om hjälp med ett spel. Jag såg hur frustrationen växte, tillslut rann tålamodsbägaren över och affekten var ett faktum. Frustrationen och känslorna som han visade var som att se en film från min egen barndom, efteråt hade vi ett långt samtal och det slutade med att han hjälpte sin lillebror med spelet och gick därifrån med ångesten bortblåst och med vetskapen om hur hjälpsam han hade varit. 

I den stunden förbannade jag alla vuxna som under min uppväxt inte kunde hjälpa mig, som inte såg att all min ilska och frustration berodde på något mer än en rebellisk unge.

Jag hoppas att jag har och kan hjälpa fler barn och ungdomar i framtiden. För det går, det går att fungera helt normalt med rätt tillvägagångssätt och förestående människor runt omkring en.
Och alla dom här barnen som jag har haft lyckan att få träffa och arbeta med har lärt mig precis lika mycket. Jag är evigt tacksam för att jag har fått möjligheten att kliva in i deras vardag och bli deras "vän".

Så till varför det tidigare påstående inte stämde då. När jag berättade för mamman till pojken att jag hade blivit diagnosticerad så sa hon "hmm det menar du inte?! Kunde jag ALDRIG ha gissat när du skickar karln din att hämta spackel efter 22.00 på kvällen" ;)

http://jagharadhd.se/

Välkommen hit familj, vänner och bekanta. Efter många funderingar där jag har velat fram och tillbaka har jag nu bestämt mig för att gå ut öppet med bloggen.
Eller rättare sagt med mina diagnoser. Innan ni väljer att ändra den bild ni har av mig pga några bokstäver på ett papper så vill jag att ni läser det här inlägget från början till slut.

Vad är min ADHD och vad gör den med mig?
Min adhd visar sig allra starkast när jag blir frustrerad eller riktigt arg. Då blir jag fyra år igen, oresonlig, ledsen och aggressiv.
När jag blir så himla arg väljer jag att säga att det inte bara beror på mig. Det är jag och resten av samhället som inte klickar den dagen. Som tur är händer det inte allt för ofta just nu.

Min adhd visar sig också på mindre sätt som att jag tex kan avbryta en pågående konversation mellan två personer för att min hjärna spann iväg på nått ord dom nämnde och det måste bara ut. Fysisk närhet kan också vara besvärligt vissa dagar, det måste alltid ske på mina villkor annars kryper det i kroppen på mig och jag känner att jag bara måste därifrån.
Ett annat av det större problemen med min adhd är att jag har väldigt lätt att påbörja projekt men kan nästan aldrig avsluta dom innan ångesten tvingar mig till det.

Min Adhd är verkligen inte bara negativ. Den sprutar idéer på löpande band och min hjärna går galet fort vilket gör att jag ofta ligger ett steg före hela tiden. Ungefär en gång per dag behövs den urladdas och då blir jag spexig, rolig och bjuder på mig själv till 100 %.
Kreativ gör den mig också, om jag har en riktigt stissig dag vet jag att det är perfekt att ge sig ut med kameran för det är när ADHDn går loss som jag tar de allra finaste bilderna.

Det biopolära då? Vad gör det?
Jo det gör att jag under vissa perioder är inställd på 300 % och inget kan stoppa mig. Jag känner mig odödlig, bäst i världen och det finns inga gränser för vad jag kan hitta på. Under dom här perioderna sover jag endast 2-3 timmar per natt och självklart orkar inte kroppen det så länge. Då "kraschar" jag och blir lite nere. Lyckligtvis har jag inte haft några djupare depressioner och är mycket mer upp än ner.
Det är inte helt lätt att ta reda på vad som är vad. Adhd, biopolär eller Tebbe men oavsett så är det ingen av er som inte känner mig på djupet som märker av mina diagnoser.

Så varför väljer jag att gå ut med dom då? För jag tycker att det är dags att öppna upp ögonen och acceptera att en stor del av världens befolkning lider av någon form utav neuropsykologisk sjukdom. Alldeles många har extrem ångest över detta och skäms dagligen.

Vet inte hur många gånger jag hört uttrycket "Om du vet att du har adhd så gör något åt det. Då kan du ju stoppa dig själv när det blir jobbigt" Jo men absolut, så hade jag varit dyslektiker hade jag väl kunnat lärt mig att stava och hade det tex gällt diabetes så hade jag bara kunnat börja producera lite mer insulin så svårt kan det ju inte vara.
Eller?!

Så jag väljer att gå ut öppet för er alla trots vetskapen om ni är ganska många som kommer att döma mig ändå men då har jag ett råd till er, fråga mig vad du undrar över istället för jag är ganska säker på att era fördomar grundas på okunskap.

JAG SKÄMS INTE!